.

Ensamheten..
Det var längesen.
Så himla längesen.
Ska jag vara ärlig så skrämde det mig så otroligt mycket. Att vara ensam är ju det mest skrämmande som finns, tänkte jag.
De veckorna Joel skulle vara hos sin pappa, hur skulle jag fixa det? Vad skulle jag göra? Vad gör man när man är ensam? Hur hanterar man det? Alla känslor som jag känner, hur ska jag hantera allt?

 

Jag vet ju inte ens vad jag känner, eller om jag ens känner något. Jag har liksom ingen pli på mina känslor.
Det bara finns där, överallt men ändå ingenstans. Allt blev så överväldigande att jag bara stängde av känsloknappen, men ändå så känner jag så mycket. Märkligt det där.

 

 

Det kändes nästan som en livskris, eller ja, det var faktiskt en mindre livskris för mig.

Att ha nya känslor att hantera, nya rutiner, ny lägenhet, nytt allt. Så allt det här var riktigt tufft och jobbigt för mig att kunna hantera. Ska jag vara ärlig så vet jag fortfarande inte hur jag har lyckats stå upp på mina ben, skratta, faktiskt vara glad och se det roliga och positiva i saker och ting.

 

 

Kanske är det för att jag är starkare nu då jag är några erfarenheter rikare sen mitt förflutna,
att jag kan se att jag lärt mig något av detta, att tacka och se på denna svårighet med ett öppet hjärta och sinne för att detta är något jag kan ta med mig och bli rikare utav.
Eller så kanske det är för att jag på något sätt ändå känner mig lättad och innerst inne vet att detta ändå är rätt val? Jag känner med hjärtat och tänker med hjärnan, precis som alla andra. Och jag känner en sak men tänker en annan. Att vara förnuftig när man har dessa känslor är ganska svårt, det går, men det är svårt.

 

Äh,Jag vet inte. Jag vet faktiskt ingenting. Jag tar varje dag som den kommer och idag är en helt okej dag och den skall jag ta vara på.