Jag har gått och tänkt massor, på just vänskap. Jag själv anser mig vara en bra vän. jag lyssnar, försöker ge råd, jag försöker finnas där o den mån jag kan, det gör jag verkligen. Men nu på senaste tiden har jag tröttnat. ni förstår att jag kanske inte alltid hängt med de bästa människorna, men de har jag tagit avstånd ifrån och i och med det så har jag försökt träffa nytt folk, nya människor och försökt skaffa mig en ny bekantskap. Jag har verkligen lagt ner tid och energi på att ringa dessa "nya" och gamla människor i mitt liv, som "sååå gärna vill ses". men när jag hör av mig så kan dom ALDRIG. ALDRIG! Liksom what the fuck? vill man inte träffa mig så säg det bara. jag är trött på att bli dömd för den jag var. Guess what, folk förändras. och jag tycker jag är en riktigt bra vän om jag får säga det själv.. Som ett ex. bjuder hem folk när jag fyller år, de dyker inte upp för de är sjuka, ser sen på fb att de åkt till en annan stad för att festa. förstå vad sårad jag blir? jag menar inte att man måste komma till mig, men säg till om ni inte vill och thats it. ett annat exempel är att jag bjuder över o ringer o de vill så gärnA komma men får förhinder. sen när denne själv har fest, är man bjuden? haha. nae ni förstår. jag menar som sagt inte att jag ska vara med på allt men det hade varit skönt Att också bli sedd som en vän, så som jag ser på dem. eller såg. jag skiter i detta nu faktiskt. till alla er som skitit i mig, jag gör detsamma nu. haha tina dansar i bakgrunden <3
Sådär är de precis för mig med! Det värsta är Att folk ANTAR att man inte kan för att man har barn! Eller är det ingen rolig fest här så kan man inte bara komma och umgås! Har rensat så bland mina vänner så känns som man knappt jag några kvar!
