.

Fick ett Mail idag och jag har inte fått jobbet. Man börjar ju undra om livet är emot mig. Jag har fått kämpa mig igenom mitt liv enda sen jag var en liten flicka. Jag har alltid haft motgångar och har aldirg "åkt med i livet" Jag har fått kämpa jämt! JÄMT!! Aldrig är något med mig, jag har aldrig tur i något! ALDRIG. Varför kan jag aldrig få njuta? Aldrig få ha det så bra som jag vill? Jag är inte kräsen av mig, jag begär inte mycket - bara att få må bra, ha ett jobb och kunna köpa något till min son om jag så vill utan att oroa mig över pengar. Visst, Vic jobbar, men det handlar inte om det. Det handlar om mig och vad jag vill göra för min familj.. Jag har försökt få mitt liv, som blev slaget i spillror innan jag ens hade ett liv, att gå ihop. Jag har stått där och sett ner på de krossade bitarna och försökt lägga ihop bit efter bit. Men alltid är det nått.. Är det konstigt att jag mår dåligt?! Det blir ju aldrig som jag vill! Jag försöker ju!!! JAG FÖRSÖKER. Men jag har aldrig tur, jag vill bara få allt att passa ihop. Nu när jag inte fått jobbet så tänker jag "Det är mig det är fel på!" "jag duger inte till någonting" Detta är tankar som jag har varenda gång det händer något sånt här. Jag försöker att tänka att jag duger precis som jag är. Men det är svårt. För jag har aldrig någonsin i hela mitt liv fått det bekräftat. Jag har så sjukt dåligt självförtroende och låg självkänsla så det finns inte. Jag har försökt arbeta med detta i flera år., Men det sitter inpräntat i min hjärna. Det är ord som jag fått höra och känslor som jag fått uppleva i min uppväxt. Jag är extremt osäker på mig själv. Och när jag får såna här besked så kommer alla tankar om hur jävla värdelös jag är.. Jag hatar det.