.

1 År idag. Grattis min älskade son.
Finns ingen kärlek som till sitt barn.
HÄR kommer förlossningsberättelsen som tog ett år att skriva, haha!


jag vaknade av att jag låg på alla fyra i sängen och kråmade mig. "Jävla falska förvärkar" tänkte jag för mig själv. Vanligtvis brukade jag väcka victor när jag hade ont, men nu skulle han upp och jobba klockan sju och så trodde jag delvis också att det bara var falska värkar igen. Vågade ju inte tro nått annat, blivit lurad av min kropp många gånger förr.


Nästa värk jag vaknade av gjorde satans ont, jag sträckte mig till telefonen och kollade på klockan. 06.30. "Nu väcker jag victor" tänkte jag. fanns ju inte så mycket han kunde göra åt min värk, men han skulle ju ändå gå upp, så jag väckte honom. "jag har värkar" sa jag. Han frågade om de kändes starkare än mina falska förvärkar jag haft dagarna innan. "Nej, det är samma" svarade jag besviket. Han uppmuntrade mig till att försöka somna om. Jag försökte, men det gick inte. Så jag gick upp och gjorde Victor sällskap tills han skulle till jobbet, sen hoppade jag in i en dusch och det gjorde jag för att kära bettan sa till mig "att om det är riktiga värkar så går det inte över med en dusch" Och detta har jag gjort flera gånger innan, ,hoppat in i en varm dusch vilket har lett till att värkarna försvunnit och min besvikelse kommit tillbaka om att det inte kommer komma nån liten bebbe just idag.


Jag vet inte hur länge jag hade suttit i duschen och sköljt varmt vatten på magen, 5 minuter kanske. Jag satt och tänkte på en tjej som hette Line i unga mödrar och hennes samtal med en vännina till henne om att hennes vatten gått i duschen. Jag önskade mitt vatten också gick i duschen. Då slog det mig, tänk om det gått nu? jag stängde hastigt av vattenkranen för att jag ville inte att vattnet skulle ha gått utan att jag märkt nått. När jag skulle resa mig ser jag nånting gult mellan mina ben, jag för dit handen och känner och ser hur kletigt det är.
SLEMPROPPEN! tänkte jag och ville springa upp och ringa Victor men stoppade mig själv när jag kom på ; det var ju inget blod? Slemproppen ska ju komma med blod? eller? Jag blev osäker och satte på mig en binda och direkt så kände jag hur det rann. Kollade i bindan och ser blod. "Nu är det på gång" tänkte jag och "sprang" till telefonen ( snarare guppade fram o tillbaka) och ringde Victor och berättade att slemproppen gått. Han hade inte ens kommit halvvägs till jobbet och frågade om han skulle vända. "Nae gör inte det, värkarna har gått över" sa jag och hoppades på att de skulle komma tillbaka.



07:56

08:02

08:08

08 :13

Jag känner hur ont de börjar göra nu. Men tror fortfarande att det är falska värkar, vågar inte tro annat.
Jag loggar in på face och pratar med Mamma & bettan. De tror att det är dags. men värkarna är ju inte regelbundna?

08:30

08:35

08:40

(EXAKT VAR 5 minut, strange!)

08:44

Victor ringer och frågar hur det går. "sådär" svarade jag. Vad ska jag säga? Jag ville inte att han skulle komma hem från jobbet och att det skulle visa sig vara falskt alarm. Jag ville att fler värkar skulle komma för att vara säker på att det var dags. Jag ringde Förlossningen och de sa att jag skulle komma upp. Men jag väntade ändå ett tag med att ringa Victor, just in case.

08:48

08:53

09:01

09:09

09:15

Victor frågar återigen om han ska komma hem, ja KOM! sa jag. Nu började jag få riktigt ont.

 09:15

09:24

Vi åkte upp till sjukhuset och jag bad om att värkarna inte skulle ta slut innan vi hunnit komma dit.
När vi kom fram fick vi komma in i ett rum och jag blev undersökt av en barnmorska som hette Jonna.
"mm, du är öppen.."
YES! Jag var öppen! jag skiter i hur lite, jag är ÖPPEN! tänkte jag
".. 5 CM"
"nu gör vi så att vi skriver in dig"
"Va!? NU? IDAG? . Oj, kommer jag föda idag?" frågade jag chockat
"med stor sannolikhet" svarade hon.

De kopplar CTG kurvan på mig och mäter mina värkar i 20 minuter.
Jag är hungrig och ber Victor handla något i kafeterian, men bestämmer mig för att följa med. Han säger åt mig att stanna på förlossningen men jag är så envis så jag vägrade och sa " jag orkar gå, det är lugnt!" Egentligen hade jag såå jävla ont, men jag ville påskynda allting och tänkte att jag skulle ta trapporna ner. Tji fick jag. Vi åkte hissen ner och jag var tvungen att stanna var 20e sekund för att jag fick så ont. Jag ser några bekanta inne i cafét men väljer att inte hälsa då jag kände värk efter värk som kom allt tätare och jag har bara lust att bryta ut i skrik. Hela den proceduren som egentligen borde ha tagit 5 minuter- tog en halvtimme.

12:05
Kommer tillbaka från promenaden och byter om fort som fan (eller ja, så fort en höggravid kvinna kan) och skriker om att få lustgas. Den hjälper inte mot smärtan men den får mig att slappna av. De undersöker mig och jag var nu öppen 7 CM. De ger mig akupunktur (som inte hjälpte ett skit) och direkt efter fick jag såna starka värkar att jag trodde jag skulle dö. Jag tar tag i victors nacke och det känns som jag behöver krysta, jag ser att det droppar blod från hans hals när han hänger över mig och blir livrädd och ser att jag råkat trycka in nålen för långt i min hand. " Ta bort nålarna från mig" sa jag. Eftersom det kändes som jag ville krysta så undersökte de mig igen för att se att det inte var dags. Nu var jag öppen 8 Cm. "DU måste ta din epidural nu om du vill ha någon" sa sköterskan och hög av lustgas som jag var så sa jag "Nej, ge mig inget, jag vill inte ha"
Hon vände sig om och sa "va?" Och tur var väl det, jag hann att tänka på vad jag nyss sagt och svarade henne med "ja, hämta läkaren, jag har så ont"

13.40
Jag så gott som levde på lustgasen nu och innanför dörren ser jag läkaren komma MED 588742138640 elever och jag trodde jag skulle skrika åt dem att dra åt helvete, men det gjorde jag inte. Jag orkade inte.

Jag ångrar att jag tog epiduralen för den stannade mina värkar. Jag fick världens klåda och frågade sköterskan "ska det verkligen klia så här mycket?!" Jag kände mig som en apa som fått löss. Klia klia klia. "Ja, man kan få det av epiduralen" Tack för ni sa det innan, hemskt mycket tack!!

16.27
Jag satt och pratade med Victor och njöt av att värkarna nästan var helt obefintliga när jag helt plötsligt hörde : SPALSH! Det kändes som Joel bara åkte kana ner mot underlivet. Jag skrek till och släppte Vic's hand.
"GEEEEE MIGGGGGGGG DEN DÄR JÄVLA LUSTGASEN!! NU!!!! KALLA PÅ SKÖTERSKORNA! SPRING UT OCH HÄMTA DOM NU! HJÄLP MIG! TRYCK PÅ DEN RÖDA KNAPPEN! SÄTT PÅ LUSTGASEN!!" Och den stackarn flög åt alla håll och visste inte vad han skulle göra. Sköterskorna kom in och frågade "Nu börjar det komma igång va?"
Nej jag fejkar! Ja men vad fan tror du! Jag sa aldrig så, men jag tänkte det. 


Jag provade olika ställningar och kände mig som ett berg när jag försökte flytta på mig. Rätt som det var hade det gått en halvtimme men jag hade inte fått krystvärkar än, ställer mig på Knä och det gör jag aldrig om. Den smärtan var inte av denna värld. Victor stod och försökte ta kort och jag skrek "ta inte kort på mig" och jag ser hur panikslagen han ser ut och säger "Kameran har gått sönder" Ohhhhh no! Så jävla typiskt! Men det orkade jag inte tänka på då. Jag säger åt sköterskorna och ber dem att lägga mig på rygg.

17.55
Nu jävlar är det på g! Sköterskorna sätter på sig förkläden och jag fattar att det är på Gång. Snart är han här!
På nått lustigt sätt fick jag för mig att jag inte fick använda lustgasen, så den använde jag inte mer.
Jag krystade och krystade och det gjorde så ont. Det brändes så det stod härliga till och jag trodde helt ärligt att jag skulle svimma för att det var den värsta smärta jag varit med om. Jag skrek och skrek och skrek och tänkte att "nu slutar jag skrika, jag kommer svimma nu, jag kommer hamna i koma" Medans jag krystade så sa Victor åt mig att andaaaaaas andaaaaas.. "Jag andas ju för fan hur annars tror du att jag kan skrika!!!!!" Det var nog den enda gången jag röt till åt han. Nu var huvudet ute och de frågade om jag ville känna på hans huvud och det ville jag. Jag låg där och smekte hans hår och då förstod jag att det var verkligt (inte ens värkarna fick mig att förstå att jag skulle bli mamma) tills nästa värk kom och då tog jag i som fan och sploff så var han ute- Den 3 Mars kl 18.36! 

Han var inte blodig eller geggig, han var bara lite grön. " Jag vill inte ha upp han på bröstet" Sa jag. Men sen ändrade jag mig rätt fort och när de skulle lägga han på mitt bröst såg de att navelsträngen var så kort att han inte nådde, han hamnade vid naveln, så kort var navelsträngen. Tyvärr har vi inga bilder från när han var nykläckt eftersom kameran gick sönder innan krystvärkarna kom..


Kamerabild på BB

3 dagar gammal

Stolt pappa.