.

om 2 dagar är det 2 år sedan du försvann, spårlöst. Ingen visste var du var, var du tagit vägen, vem du var med.
Allt desperat letande, gråtande, ringande efter dig, men inget svar, ingen Niklas så långt ögat nådde. Inget samtal från dig, ingenting. Det var helt tyst. Jag vet inte om det var bubblan man levde i när du var försvunnen som gjorde att man inte kunde se, inte höra, inte tänka logiskt. Jag stod där, visste ingenting, fattade ingenting, undrade över allting. Var var du? Vem var du med? VArför har du inte ringt? Förstår du inte att vi är oroliga? Gömmde du dig? Har du dragit nånstans långt upp i Norrbotten och startat ett nytt liv? Vad? Säg mig.
Inget svar kom inom de närmsta 48 längsta, jävligaste timmar jag någonsin levt. Eller tja, levt i vakum.
Mitt hjärta dunkar så hårt när jag påminns om att det är 2 år sen, jag vill ju att du ska komma hem. Jag vill att de skulle sagt fel namn. Jag har många gånger fantiserat om att få ett samtal om att det inte var du, att du är tillbaka hemma och allt är som det ska. Jag väntar än.. Men inget samtal kommer, ingen inloggning på Msn, ingenting.
Jag börjar tappa hoppet, jag börjar tro att du aldrig kommer tillbaka. Innan har jag alltid levt på den lilla smula hopp som fanns kvar i mig, men nu vet jag inte.
Jag bara skriver och kan inte sluta slå mot tangenterna som känner fingerspetsarnas förtvivlan.
Jag vill säga så mycket, men vet inte var jag ska börja - eller sluta.
Jag kan inte få nog med att säga hur mycket jag älskar dig.
Så. Jag älskar dig. Sov gott min älskade vän.
 
Här är en video jag gjorde 4 månader efter han gått bort. Jag klarade inte av att göra den först, mycket tårar och förtvivlan. Men tillslut gick det..