.

Min pappa: Egentligen borde jag inte skriva det ordet. Pappa. Det är han inte värd.
När jag var yngre såg jag han som min räddande ängel, han kom och hämtade mig och jag fick åka iväg hemifrån där jag inte alls mådde bra. Jag trivdes inte hemma. Jag hade en elak styvpappa och jag grät mig ofta till sömn eftersom jag aldrig kände mig tillräcklig och det alltid var bråk, skrik, misshandel och ingen ro alls hemma. Så när min pappa kom för att hämta mig och ta mig lååångt bort från Norrköping, då blev jag glad. Jag kände mig lättad och jag kände att jag nu skulle få känna hur älskad jag var. "Min pappa, min räddande ängel" kom jag ihåg att jag tänkte.
Efter ett tag slutade han höra av sig och jag kände mig ännu mer värdelös, det gick dagar, veckor, månader, år.
Sen kom han tillbaka och jag förlät honom. Allt för att få komma hemifrån. Jag känner mig dum som säger det, men det är sanningen. Jag träffade även mina syskon på pappas sida Danny & Melanie. Jag blev glad. Vi var en familj, vi sportade mycket (vilket jag älskar) för pappa är själv idrottsman och vi skaffade nya vänner i Vänersborg och jag kunde inte bli lyckligare! Jag trivdes så bra att jag tom skulle flytta dit. Vi gick och kollade på olika skolor men sen hände en hemsk hemsk sak som jag mår så dåligt över och jag kan aldrig förlåta honom, det förstörde mitt liv. Det var droppen. Varför kunde jag inte bara ha normala föräldrar? Varför kunde jag inte få må bra?
Än idag hatar jag honom, jag känner inte längre kärlek till den mannen, han kommer til Sverige, skaffar barn och sen bara skiter i oss. Jag är så arg och besviken på honom. Jag har inte den kontakt jag vill ha med mina syskon. Vi hann ens inte "bonda" som syskon innan vi skildes åt..  Jag hade han på face för ett tag sen och jag fattar inte varför egentligen, jag vill ju att han ska komma tillbaka, men ändå vill jag att han ska dra åt helvete.
En dag fick jag nog då det hänt en sak och skrev till honom att han borde skjuta sig själv och att jag hoppades att han brann i helvetet. När jag skrev så var jag arg och ledsen och han hade gått över min gräns.

Mamma: Jag vill inte säga nått ont om min mamma för hon är hela min värld, hon är allt jag har, jag älskar henne så.
Hon har sina fel också, men vem är perfekt egentligen? Jag önskar bara att hon kunde ha varit starkare i vissa situtationer..