.

 

 

Jag är med i en grupp på facebook, en tjejgrupp och där läggs det upp vad som helst. För att dra exempel på vad vissa inlägg handlar om:
"Jag och min kille har gjort slut, hur ska jag gå vidare?"

"Vilken hårfärg passar jag bäst i?"
"Var kan man fixa sina naglar?"
"Jag blir misshandlad hemma, hur ska jag gå tillväga"

"Langa era bästa låtar"

Ja, ni fattar, handlar om ALLT.

Och vet ni vilka inlägg som får mest kommentarer och likes? De ytliga. Är det för att folk blir obekväma med att beblanda sig med andras problem? För när det kommer till skitsnack så är ju inte fallet så, då är ju allt så spännande osv. Men när andra behöver hjälp så har jag märkt att folk ter sig att dra sig undan...? why tho?

 

 

Det var en tjej som frågade om något, jag tror det var om någon shoppingsida och vissa svarade inte  på hennes fråga utan de bekräftade hennes utseende istället. Visst är det fint att få komplimanger som man inte var beredd på - men det är just där "problemet" ligger. De betonar bara deras utseende, försöker lyfta upp någon genom att bekräfta ett utseende, ett skal.. Varför glömmer folk bort själen? Att bekräfta när man gör något fint för någon annan? Betyder inte det något? 

 

 

 

 

Det här är bara ett skal, det betyder INGENTING. Det som betyder är hur du är som person. Det är det viktiga.

Ni vet när man har så himla mycket tankar som florerar i huvudet som leder till att man inte alls vet hur man ska känna, tänka, reagera, agera? Där är jag just nu. Jag känner så mycket att jag länge har trott att jag "stängt av" men i själva verket så är det väl tvärtom, att jag känner alldeles för mycket. Jag tänker, grubblar, undrar varför och har det här "tänk om" tänket. Men det gynnar mig ju knappast, utan snarare tvärtom och jag vet det.

 

Ibland slår tanken mig och jag tänker på de som är tvärtom - de som inte känner något. Eller det kanske de gör, men inte så att det berör dem på samma sätt som mig, en människa som är så nära till sina känslor. Hur mår de människorna egentligen? När de inte är i kontakt med sina känslor och därför inte kan bearbeta dem på samma sätt? Ibland har jag förbannat mig över att jag är så himla känslig och tar alltid allting så himla personligt men när jag tänker efter så vill jag hellre ha det så, att känna allting så djupt än att inte känna något alls. 

 

Jag vet att vissa av er inte förstår vad jag pratar om eller vad det är jag går igenom just nu och jag önskar som sagt att jag bara kunde skriva av mig om allt. Men jag är en integritets människa. Jag säger inte allt, jag delar inte allt och jag vill inte att alla ska veta allt och den största anledningen till det är väl för att mitt liv var så blottat när jag var yngre. 

 

Det är lustigt det där egentligen med hjärtat och hjärnan. Eller så kan man kalla det för känsla och förnuft.

Känslan står hjärtat för och hjärnan står för förnuftet.

Jag vet vad som är bäst och jag vet vad jag i längden skulle må bra av, det gör jag ju. Men ändå så skulle jag ha valt med känslan i just denna stund. Är det inte konstigt det där? Att man egentligen vet vad som är rätt, men någonting inom en intalar sig att allt kan bli bra ändå, fast man vet att det kanske inte är så.

 

Önsketänkande.